Tidigare i veckan var jag förbi min pappas grav för att plantera lite och hälsa på. Det är ju ändå midsommar och jag har ju varit utan pappa i över tre år. När jag väl kom dit och skulle göra det fint så inser jag att nån äcklig jävel har snott allt som fanns på min pappas grav, allt utom den nyrenoverade gravstenen. HUR I HELVETE KAN MAN STJÄLA NÅGOT FRÅN EN GRAV? Hur har man hjärta att göra något sådant, det är något ja aldrig kommer förstå. Det känns fruktansvärt att jag inte vågar köpa något eller plantera något, för tänk om det blir stulet, att man ens ska behöva tänka så som 19åring. Fyfan för mänskligheten!!

Idag har de gått mer än tre hela år där jag lyckats överleva utan min pappa. Tiden läker inga sår men tiden gör det inte heller värre, utan livet rullar på oavsett hur mycket man vill det egentligen. Det är klart de finns dagar när man mår piss och allt man vill är att ha tillbaka sin pappa men samtidigt så finns det dagar som är exakt som förr och det känns inte som någon större skillnad. Dessa dagar kommer alltid att finnas och det är jag okej med, för jag har faktiskt inget val. Jag är inte den som ger upp. Dessa tre år har varit min livs läxa, en livsnödvändig sådan. Under denna tid så har jag hunnit med oändligt mycket, jag har hunnit tagit studenten, jag har hunnit ha mitt första heltidsjobb, jag har hunnit åka på några av mina livs roligaste resor och jag har hunnit att börjat leva livet! Livet är kanske inte alltid en dans på rosor men de är en dans man måste lära sig. Denna dans har jag ännu inte lärt mig till hundra procent men jag har kommit en bra bit på vägen. Jag har gått in i väggen fler gånger än vad jag kan räkna, allt detta på grund av att jag försökt kompensera min pappas död. Det har inga vart värt de extra pengarna jag tjänat, de extra saker jag har lärt mig i skolan eller de extra timmarna jag lagt på gymmet. För det blev mitt personliga helvete. Jag förlorade min första kärlek, jag tappade vänner, jag orkade i princip inget annat än att sova och jobba och sen åkte till gymmet för där var det ingen som klagade på att ja jobbade för mycket eller på något annat, det var min fristad. Det var de bästa jag visste, idag är det inte det längre tyvärr, för det förstörde mig på riktigt. 

Som de flesta vet så gick min pappa tyvärr bort den 18 mars 2014, alltså för två veckor sen. Han dog hastigt när han var på jobbet, troligen en hjärtinfarkt men det får vi inte veta förrns obduktionen är klar. Obduktionen borde göras denna vecka men jag är ganska låst då läkaren som har hand om pappas död missat att skicka in papperna om att han är död så han står som levande hos alla myndigheter fortfarande trotts det är två veckor sen han dog. Det är sjukt mycket praktiskt att fixa, att bara veta hur man betalar räkningar, tvätta kläderna, hitta överallt, handla mat, och att städa hemma är bara några av de saker jag ska kunna nu. Jag fick bli vuxen på bara någon timme. Jag satt hemma och hade precis sett på Paranormal Activity 4 när de bankade på dörren, det var min tremänning och pappas kusin som stod där och sa att dom kom med lite tråkiga nyheter. Min pappa låg på akuten. Jag brast ut i gråt och dom sa att det var ganska allvarligt så vi satte oss i bilen och åkte till akuten i all världens fart. Där satt pappas chefer som väntade på svar från läkaren. Det dröjde ganska lång tid innan vi hörde nått ifrån läkaren så vi tänkte att han kanske vaknat nu, det enda jag visste var att de hittat han medvetslös i lastbilen kl. 8.30 på morgonen.

Efter ett tag kom en läkare in och efter han kom det in en svartklädd kvinna, redan då förstod vi att de var nått som hänt men vi hade hoppet uppe och önskade att de inte var sant. Han satt och förklarade att dom hittat han i lastbilen och pappas arbetskollegor påbörjat hjärtochlungräddning direkt när dom upptäckte det, vilket bara var några sekunder efter han blivit medvetslös, ambulansen hade arbetat intensivt hela resan in till akuten men han hans hjärta slog inte. Väl inne på sjukhuset så fick han SJU adrenalinsprutor och dom jobbade med honom i 80 minuter. Så sammanlagt så försökte dom rätta pappas liv i nästan två timmar men det var omöjligt. Det gick bara inte. Men läkaren gick runt det faktum att han dött så jag frågar, så min pappa är död?! Och han nickar och jag, min tremänning och pappas kusin och hans chefer bröt ihop och tårarna började rinna. Så min pappa åkte till jobbet kl. 7.15 och sa hejdå för sista gången till mig. 8.30 var han död. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå detta för han var helt frisk och hade aldrig vart allvarligt sjuk. Min pappa blev 52 år gammal och än idag, två veckor senare så vet jag inte varför han dog.

Redan tre dagar efter min pappas död så gick vi till begravningsbyrån och fixade så pappa får en fin begravning. Tufft? Ja det var det verkligen. Men att veta at jag aldrig mer kommer få se min pappa skratta och vara glad är nog det tuffaste. Att veta att han är död. Jag fick se min pappa som död och de ska ingen 16-åring behöva göra. Jag önskar inte ens mina ondaste fiender detta för detta är det värsta som kan hända.

Jag var på skolan redan två dagar efter pappas död för att spela fotboll på idrotten och träffa mina vänner, det var otroligt härligt. Men visst var det jobbigt med alla kommentarer. Jag har fortfarande inte idag kommit tillbaka till skolan 100 % då det är något som är tufft och jag kan inte hålla koncentrationen längre än 10 minuter. Jag har såklart missat massor men skolan kommer faktiskt i andra hand för en gångs skull. Pappa har alltid sagt att skolan går i första hand men vid ett sådant här tillfälle så går det inte.

Min pappa var mitt allt. Han var min hjälte. Det var han och jag mot världen.

” Trodde det va omänsklig att sakna nån så mycket som jag saknar dig. Det va inte såhär det skulle bli pappa. Du skulle se mig ta studenten, du skulle gå fram till altaret hand i hand med mig, du skulle se dina blivande barnbarn, du skulle se mig ta körkort och sitta bredvid och skratta åt min dåliga bilkörning. Pappa, de va inte såhär det skulle bli. Jag saknar dina fina godnatt sms varje kväll och dina klagomål om alla andras bilkörning. Jag älskar dig så otroligt mycket och kan fortfarande inte förstå att detta hänt. Det är inte möjligt. Det va inte så här det skulle bli. Det va du och jag mot världen. Det va du och jag i allt pappa. Jag älskar dig så oändligt och saknar dig så extremt mycket.” – Detta skrev jag dagen efter han dog med tårarna sprutandes och la ut på hans Facebook <3

Ja hur blir det nu då? Jo till sommaren flyttar jag till Stockholm för att gå klart skolan och sådär.Sen får vi se vad framtiden säger och visar. Jag vet inte hur allt blir nu. Det får framtiden utvisa.

Pappa sa alltid att man aldrig ska somna ovänner för man vet aldrig vad som kan hända. <3

Jag har skrivit detta inlägg med gråten i halsen flera gånger men jag gör allt för min pappa <3 Jag älskar dig pappa. Vila i frid och sov gott nu, vi ses en vacker dag <3