Idag har de gått mer än tre hela år där jag lyckats överleva utan min pappa. Tiden läker inga sår men tiden gör det inte heller värre, utan livet rullar på oavsett hur mycket man vill det egentligen. Det är klart de finns dagar när man mår piss och allt man vill är att ha tillbaka sin pappa men samtidigt så finns det dagar som är exakt som förr och det känns inte som någon större skillnad. Dessa dagar kommer alltid att finnas och det är jag okej med, för jag har faktiskt inget val. Jag är inte den som ger upp. Dessa tre år har varit min livs läxa, en livsnödvändig sådan. Under denna tid så har jag hunnit med oändligt mycket, jag har hunnit tagit studenten, jag har hunnit ha mitt första heltidsjobb, jag har hunnit åka på några av mina livs roligaste resor och jag har hunnit att börjat leva livet! Livet är kanske inte alltid en dans på rosor men de är en dans man måste lära sig. Denna dans har jag ännu inte lärt mig till hundra procent men jag har kommit en bra bit på vägen. Jag har gått in i väggen fler gånger än vad jag kan räkna, allt detta på grund av att jag försökt kompensera min pappas död. Det har inga vart värt de extra pengarna jag tjänat, de extra saker jag har lärt mig i skolan eller de extra timmarna jag lagt på gymmet. För det blev mitt personliga helvete. Jag förlorade min första kärlek, jag tappade vänner, jag orkade i princip inget annat än att sova och jobba och sen åkte till gymmet för där var det ingen som klagade på att ja jobbade för mycket eller på något annat, det var min fristad. Det var de bästa jag visste, idag är det inte det längre tyvärr, för det förstörde mig på riktigt.